Finns nog inget värre än att "Ge ut sig själv" om ni fattar vad jag menar. Om man tex är den som är först med att säga "Jag tycker om dig!" Eller vara först med att säga "Jag älskar dig!"

Jag har nyliget gett mig ut, blottat mig lite, gjort en liten öppning i min inre mur för en viss person. Kändes jävligt skönt faktiskt. Visst, det var väl mer jobbigt än skönt :P Men nu känns det bra ^^

Jag diskuterar alltid kärlek med mina vänner och en vis vän till mig fick mig att inse att det vi kvinnor gör är att vi sitter och väntar på att "Bli tagna med storm". Han fick mig även att inse att alla killar vågar inte vara dem som tar första steget, så varför inte vara den själv?

Vad har jag att förlora på det? Visst jag kan bli sårad, men jag har fler murar inom mig som man måste bryta sig igenom om man ska kunna såra mig ordentligt. Jag är ganska duktig på att resa mig upp och bortsa av axlarna från sorg.

Det värsta som kan hända är om denna människa inte känner samma sak som jag, och pågrund av det inte kan umgås med mig efteråt, för att vara rädd att såra mig. Om du läser detta så ska du veta att om detta är fallet så kommer jag ta det på ett bra sätt, jag är en stark kvinna ;)

Hade ett 4 timmar långt samtal med Baggel igår, hon fick mig att inse att jag är kär :P Hon fick mig även att inse att jag ska satsa på det jag tror på. Våga släppa in människor, inte bara ta dom till en viss gräns. Om jag vill ta mig in på djupet i människors liv måste även jag kunna släppa in dom i gengäld. Varför ska någon bygga upp ett förtroende för mig när jag inte litar eller släpper in någon?!

Kan passa på att erkänna att det är fan inte roligt att vänta på någon form av "svar". Men sen vill jag inte dra ur någonting heller. Bättre låta det vara så det får sjunka in, och låta ödet ta sig väg xD

Vart jag vill med detta vet jag inte själv ^^ Så jag vet egentligen inte alls vad jag håller på med, men ni alla känner ju mig... Friskt vågat, hälften vunnet!

Så what the heck! Det som sker, är det som ska ske. Alla har sitt eget öde!

När Baggel frågade om jag ville ha ett förhållande så vart jag jävligt tyst xD När jag tänker på ett förhållande så tänker jag bara på en massa jobbiga skitsaker... Men man kanske bygger upp ett eget förhållande... Jag har ju knappt haft något förhållande på ... några år... skulle väl säga att det enda riktiga förhållandet jag haft var med Johan, ni som kände oss vet ju hur det gick ^^ Det grundades ju iof inte så jävla bra heller!

Iom att jag växt så mycket som människa dom senaste åren så kanske jag skulle vara en bra flickvän....

Hmm... Fast jag är nog för självständig xD Kom att tänka på det när jag var på fest sist. Hade med mig några kompisar, jag typ lämnade dom efter att vi kom dit, för jag ville springa omkring och hälsa på alla, tänkte att dom klarar sig själva :P

Ja, jag vet inte vad jag ska skriva, eller vad jag ska känna eller tänka :P Jag har verkligen gett ut mig själv! För första gången på typ... Ah, jag vet inte ens om jag har tagit det första steget ever?!

Det är ju ett ännu större tecken på hur mycket jag känner för den här människan ^^

Gah, jag kan fan skriva i evigheternas evighet ^^ Tur att Cilla är på väg hit för att skälla på mig så jag ska städa xD

Var precis en kvinna från Sundsvalls tidning som ringde mig, och vill göra ett reportage om mig och mina tankar kring Gastric Bypass.

Kan ju tala om att jag fortfarande är lite i chock ^^ Varför mig? Egentligen är detta en väldig ära ^^ 

För det första så kan jag nå ut till människor som sitter hemma och funderar kring operation, eller funderar kring vad som helst egentligen. Kan nå ut till dem och visa att vi är inte ensamma att känna som vi känner. För det andra, fan vilken reklam jag kan göra för Ladyland ^^ Det är fan en jättechans att nå ut till folk! Nu vart jag aspepp! 

Det är det här jag menar med att jag älskar Sundsvall, hur stor är chansen att Stockholms nyheter skulle ringa mig liksom xD Haha! Aftonbladet liksom! xD Sånna chanser som Sundsvall har gett mig, jag förstår inte varför folk inte gillar Sundsvall, det är en perfekt stad! Förutom att den är lite för långt bort från Stockholm och mina vänner :/

Hade jag bott kvar i Sthlm hade jag inte fått chansen att vara med på radio Guld och ha ett eget "Sexprogram" Jag hade inte fått vara med i tidningen ett flertal gånger.

Jag älskar Sundsvall!

Hmm... Tror även att mitt sätt att skriva på gör det väldigt lätt för människor att relatera till. Att jag skriver så man får göra en självtolkning.

Var ju ett tag sen jag skrev på bloggen nu, kändes som att eftersom det inte händer så mycket kring operationen så har jag inte tagit mig tid att skriva att det inte händer något, för vem vill läsa det? "Hejhej, här är jag, skulle bara säga godnatt!" ........ WHAT?! :P

Men nu blire andra bullar! Måste f*n komma igång med bilder och skit :D Har planerat att ta bilder varje vecka efter operationen, men är lite klyven på om jag ska ha kläder på mig eller bara underkläder... För om den här bloggen blir känd så vill jag nog inte ha halvnakna bilder på mig själv hela tiden. Kanske sedan när man drar ihop en "före och efter" bild. Det blir nog fan så!

Nu ska jag packa och städa, åker till Stockholm på fredag! Me so happy, jag ska ge min mamma en sån j*vla lång kram så hon tillslut kommer kvävas   

Det är rätt så lustigt att jag har andra alternativ, men jag har tappat intresse för de... Jag har riktat in mig på en sak... Varför? Är det strävan efter att jag inte kan få det? Är det för jag har gett upp hoppet om något bättre?

Jag gillar att skriva så man kan göra en egentolkning av texten... Det är bara jag som vet exakt hur jag tänker och känner nu, men när jag läser detta en annan dag kanske jag tänker och känner likadant fast om ett annat ämne :D Det är kanske min mur jag har runt mig som får mig att skriva så att ingen annan ska kunna veta exakt in på djupet? När man släpper in någon kan man lätt bli sårad, och då blir man sårad djupt! Hellre låter jag folk komma till den gräns där jag kan skydda mig, för gör de illa mig där, då kan jag ta det, hela mig själv och sen gå vidare... Är de på djupet kanske man inte kan hela sig?? Kanske var i mitt förra liv som jag släppte in folk och därav lärt mig en läxa?!

Undanflykt efter undanflykt för att slippa ta tag i sina måsten... Måsten är nog bland det värsta som finns!

Men nu mår jag bra, ligger i sängen som redan är hyfsat varm, med mystofflorna på :) frågan är om man bara ska sova... Men det här är verkligen som terapi för mig... Skriva.

Det är saker jag tänker på, diskuterar med mig själv... Det är bara när jag diskuterar det med mig själv som jag kommer komma på dom rätta svaren för mig! Jag kan diskutera saker och ting hur mkt som helst med andra människor, det spelar ingen roll hur mkt man diskuterar det med andra, dom vet ändå inte hur du känner eller tänker!

Om man bara själv kunde förstå hur andra tänker.. Jag bryr mig för mkt om andra människor... Först och främst hur de mår osv... Men det är bara för att jag gillar de flesta av dem xD

Vilsna själar.... Eller är det att jag är den som är mest vilsen och blir ledd av er?!

Nu ska jag nog f*n sova ^^

Varför kan man inte bara sluta? Sluta med sådant som man egentligen borde klara sig utan. Man vet att man kan klara sig utan, men ändå fortsätter man... Det han handla om vad som helst! En drog, en obesvarad kärlek, ett beteende...

Man fortsätter att lägga energi på något eller någon som ändå aldrig kommer ge dig den energin tillbaka...

I mitt fall så är det att lägga energi på människor som aldrig kan... Eller vänta KAN återgälda den kan dom, det är en fråga om dom vill ^^ Människor som man lägger energi på som är för egocentriska för att ge energi till någon annan... Har även andra beteenden som jag borde sluta med ofc!

Spela på människor känslor... För egen vinning? Eller (nu kommer det, naiva jaget) är det bara att man är förvirrad?

Mitt "ego" och mitt "jag" krigar i mitt huvud... Men jag kan inte känna vem som har rätt, vem som kommer få säga "Vad var det jag sa?!" ... Det lutar åt det negativa, och vilken är då den negativa? Eller ska jag säga den realistiska? Vem kan tycka om en sån som jag? Ibland känns det som att det är mitt hjärta och min hjärna som brottas... Det kanske är därför folk säger "Lyssna med hjärtat"! Fan shit, jag känner det! När man känner med hjärtat, hela den sidan av en tar över och agerar åt en!

Varför tar man inte den energin och lägger på någonting annat, någonting viktigt kanske?! ^^ När man fallit är det bara att resa sig upp igen. Det som inte får dig att dö gör dig bara starkare. Visst är jag stark, men hur mycket ska man orka bära? Hur länge till, och hur mycket mer? Visst ska man inte jämföra sig med andra, men det är lätt när man tycker synd om sig själv! xD

Kan inte bara hjärtat lyssna på hjärnan någon j*vla gång... Det kommer aldrig gå, det är därför vi människor alltid kommer göra idiotiska saker.

F*n i helvette vad jag saknar min familj och mina vänner hemma i Sthlm... Grop i magen, ångesten är verkligen ett mörker. Medan positiv energi som tex. kärlek är ljus energi... Undra varför mörkret är "mörkt" xD Fattar ngn vad jag menar? Haha! Jag undrar även om varför negativa känslor är negativa, (Nu kan man ju bara vara allmänt negativ, men jag syftar på känslor som är negativa) varför man kan känna ångest och inte känna varför eller vad det är över... Bara vara i allmänt mörker? Jag har aldrig kännt så förr. Ett tungt hjärta... Är det för saknaden av mina kära?! Visst har jag kära här i Sundsvall också, men det tar lång tid att bygga upp ett sådant band... Nä, jag måste nog fan sluta skriva, för jag börjar gräva upp ett ämne som jag inte alls vill börja gräva djupare i nu, då kommer det brista...

När jag hittar en förvirrad själ, ser jag det som min uppgift att leda dem rätt, visa vägen.. Men just nu känner jag att jag inte själv vet vart jag är påväg... Vart är mina guider? När är jag redo? Hur mycket djupare ska jag behöva sjunka för att få deras hjälp? Eller är det bara att jag är blind? Jag är på vägen, men jag vill inte se, jag går omvägar, runt, runt... Jag har seriöst tappat bort mig...

Är jag som en f*cking emo nu? xD Sitter och skriver om mina mörka tankar xD Jag har aldrig vart såhär, så jag vet inte alls hur andra känner om sina mörka sidor... Var inte förrän jag pratade riktigt med en polare som jag förstod hur (okej, nu ljög jag, förstod honom gjodre jag inte) mörka tankar en människa kan ha... Varför blir det så? Vad hände?

Hej alla barn nu är det barnprogram, titta här vad Maddis vill ta fram. En varm filt och en mysig film, det har hon gjort sig förtjänt utav!

Var ute och gick 3,1 km igår, och nu idag vart det 1 km gång. Sen kutade vi runt på stan och i birtsa från 17-20. Så det vart en massa spring där också. Känns asskönt att komma igång med "träningen".... Det känns fett fel att jag skriver träningen med "citat"... Det är bara för att jag är så pass fet att jag tycker inte att ut och gå är som träning --' Eller så är det för att jag skäms att skriva det, för vad andra skulle tänka om mig för att jag skriver att "Jag är så duktig och tränar!!!" och tänker då att andra kanske skulle tänka: "Ja well, du borde sätta dig på en spinning cykel ngra timmar om dagen för att bli av med dom där kilorna, FETTO!" eller "Kallar du ut och gå 1 km för att träna? Det går vi andra människor till bussen varje dag!"....

Fan, kom nyss på att jag kommer fan bli assnabb på att skriva på tangenter igen om jag börjar skriva mkt på bloggen :)

Jävligt skönt att skriva av sig! Fan att jag aldrig ens öppnat upp boken som jag köpte xD Kanske kan använda den till att måla en bild varje dag? :) Då kan jag få ur mig frustration och annat skit genom att skriva, och sen få ur mig mina kreativa moment :)