http://blarfies.blogg.se/

Här kommer jag svara på era frågor m.m

Kram på er!

Jag har kommit på en sak!

Jag ska fotografera min kropp varje dag efter operationen, fram och baksida. Sedan ska jag lägga in alla bilder och göra det till en film, där man bara ser varje bild en kort stund. Ni vet som youtube klippen där dom tar kort på sig själv varje dag i 1år eller mer.

Då ser man hur håret växer på dem, hur de utvecklas osv.

Förstår ni vad coolt? Man kommer se hur jag tynar bort! :D

Här har ni en sådan video, så ni förstår hur jag menar. Jag var dock tvungen att stänga av ljudet för att orka titta på den, så det kan vara ett tips ;)

Ni vet den här känslan man har när man är sugen på någonting, så går man till köket. Öppnar kyl å frys och går igenom varje vrå av köket efter snacks xD Men så tänker man "Nä, jag ska inte ta någonting, jag är bara trött och kroppen ropar efter snabb energi!!!" Så är man duktig och går därifrån för att sysselsätta sig med något roligare.

Sen efter ett litet tag så är man där igen!!! Sökandes i köket. Man tar tag i sig själv, går därifrån.

30 min senare...

Om man inte redan nu hunnit somna, så är du troligen i köket IGEN!

Detta är vad jag har tampats med ikväll, väldigt frustrerande må jag säga. xD Så det är egentligen ingen mening med att vara vaken längre.

Mmm... vad jag blev sugen på sötlakrits!

Coca cola...

NÄ! xD Nu ska jag sova innan jag faller dit och börjar klämma i mig en massa snusk!

Jag tror alla människor lever i sin egna lilla bubbla, sig egna värld.

Om jag ska beskriva min bubbla på enklaste sättet för att folk ska förstå så skulle jag kort och gott säga : Disney!

Jag lever i en liten fantasivärld där jag förväntar mig att allt ska sluta lyckligt, prinsessan får sin prins och dom lever lyckliga i alla sina dagar. Visst det finns några motgångar med det klarar man lätt för man vet att det kommer sluta lyckligt.

Jag tror jag har börjat titta utanför min bubbla. Det skrämmer mig, tänk om det är så att man faktiskt går och intalar sig en egen sanning.

Jag såg på ett avsnitt av "That 70´s show"igår, där Jackie blivit kär i Steven och hon tror att han är kär i henne också. Medan det egentligen är så att han är inte alls kär i henne utan hon går bara och tolkar allting på sitt sätt och därav tror hon han är kär i henne.

Det måste vara så!?! Vi tjejer går och överanalyserar allting! Minsta lilla sak han säger, vänder man i olika tankesätt "Hur tänker han?" "Han kanske tänker såhär!" Så hittar man på en story som man själv mår bra av?!

Eller är det bara så att killar inte tänker längre än näsan räcker? Eller är det att vi tänker för mycket?

Kvinnan har hjärnan men mannen har mucklerna ;) haha! Närå! Vet många killar som är väldigt smarta :)

Min bubbla håller mig väldigt borta från världen vi lever i idag, kanske därför jag låtit min vikt öka så mycket, jag har inte sett det... Jag har inte velat se? Jag går omkring i min disney värld och tänker inte några dåliga tankar. Allt är frid och fröjd...

Kanske dags att vakna upp... Våga titta ut från sin bubbla!

Är det någon som känner igen sig, eller är det bara jag som lever i en fantasivärld, för att den riktiga världen är så hemsk?!

Denna film som är länkad, det är nog en av mina favorit filmer! Det där är min bubbla!

Jag har helt enkelt låtit det gå för långt, jag har inte insett förrän nu hur mycket fel jag gör. Men, nu när jag är medveten om det så kan jag klara detta.

Jag har blivit så medveten om saker och ting. Jag söker ständigt efter saker jag gör som jag kan analysera för att sedan förbättra. Det har fått mig att lära känna mig själv på ännu högre nivåer. Jag tänkte för några år sedan att jag har hittat mig själv, men nu känns det som att det var bara en del utav det hela. Då undrar jag hur många fler sidor av sig själv man ska hitta innan man är "redo(?!)".

Jag vet att med den här vetenskapen jag har om hur jag fungerar som person, hur jag tänker osv, så kommer jag klara av att hålla vikten efter operationen. Jag måste ta mig tiden till att göra saker jag vill göra, utnyttja dötider på jobbet till att "småträna".

Medvetandet om mig själv är som svaret på mina farhågor. Så länge jag känner efter så kommer jag klara detta!

Varför jag misslyckats med alla viktminskningsförsök är för att jag innerst inne hört en röst säga "Du klarar inte det här! Det är 20 kilo, det är för mycket!" Då har man gett upp för att man inte tror på sig själv. Den lilla rösten är jag själv som trackar ner på mig för att jag är för fet, jag vet att jag inte orkar. Jag vet att jag inte har energin att ge.

Sen går det en tid då man struntat i viktproblemen. Efter ett tag så kommer man på sig själv att: F*n nu måste jag göra något åt saken! Så börjar man igen, träna, testa en annan diet, träna... "Du kommer inte orka! Det är för mycket, du är för tung för att orka!" Så slutar man igen, för man ger upp! Man tror inte på sig själv!

Nu tror jag på mig själv! Jag har kommit till den punkten att det är nu eller aldrig! Jag får den hjälpen av staten, jag ska få en operation som kostar runt 100.000kr (har jag för mig). Den hjälpen ska hjälpa mig att bli av med mina beteenden. Jag är för svag för att motarbeta mina beroenden efter transfetter och socker. Operationen ska hjälpa mig med det. Jag kommer inte kunna äta skit under första perioden efter op, så då försvinner beroendet. Visst, beteendet finns fortfarande i min hjärna. Men det är jag medveten om, jag vet hur jag ska vinna över beteendet. Men i dagens läge så måste jag fightas mot både beteende och beroende. Då är det väl inte så konstigt om min vilja inte räcker till?

Min lilla röst säger till mig att "Med den här hjälpen så klarar vi det!". Notera att den säger "vi", det är som att tjockisen i mig, demonen (xD haha nu spårar det ur!), har accepterat att jag inte vill ha den hos mig längre. Tjockisen har insett hur dåligt den får mig att må. Tjockisen kanske är som mitt ego, den som inte bryr sig om vad andra tycker och tänker om mig.

Nog med tjockisprat! Ska larma och hänga upp en ny buttplugg som jag fick med mig från Sthlm :)

Folk klagar på att vi som ska göra en gbp op tar ifrån skattepengarna. Nu ska jag göra ett litet inlägg om hur jag ser på det hela, som jag hoppas ni får en liten tankeställare av.

Om jag skulle försöka gå ner i vikt på egen hand i några år till, men kanske misslyckas, så kommer mina följdsjukdomar bli dyrare för skattebetalarna än vad operationen i sig kommer att vara.

Min pappa och min farmor har diabetes, så det är en ganska stor risk för mig att jag också får det om jag inte gör någonting nu. Blodproppar, hjärtattacker, you name it! Jag kommer behöva operera knäna för att dom kommer säga upp sig om jag börjar träna ordentligt nu när jag är såhär fet. Säger knäna upp sig så kommer jag bara kunna simma som motion. Jag hatar att simma så det kommer ta emot det också ^^

Jag betalar också skatt! Jag kanske inte heller tycker att skattepengarna alltid används på bästa sätt. Blir också förbannad när jag ser tex arbetslösa människor som inte vill ha jobb, som får pengar av tex soc. Men de blivit för bekväma med situationen, så dom vill inte ha jobb. Bara en av sakerna som jag tycker är fel. Där har vi kanske en av anledningarna till att man låter det gå för lång med vikten, man blir för bekväm för att ta tag i sin hälsa.

Om man ska göra en sån här operation och lyckas med det, så måste man vara så j*vla medveten om vad som krävs av dig. Jag kan tala om för er att jag är väldigt insatt i vad man ska äta och vad man inte ska äta. Hur man ska träna på bästa sätt osv. Har gått hos dietist så många gånger, men problemet sitter i att allt gått för långt. Man har inte insett att man blir fet så snabbt. Tiden flyger iväg och kilona hoppar på dig xD

Det är en sådan konstig känsla att åka ifrån sitt hem, för att åka till sitt hem... Iof kanske barn som haft skilda föräldrar haft den känslan?! Att ha två hem... Jag vill bara slå ihop dessa två världar till ett :/

Ångesten över att man inte hunnit träffa alla man vill träffa är stor. Men jag har dock fått träffa hela min familj, även om man bara hann träffa vissa en snabbis. Gamla vänner man inte träffat på år var väldigt roligt att träffa! Nödvändigt för mig just nu också :)

Har en gammal vän som redan gjort en gbp op, så passade på att få träffa henne. Det var väääääldigt inspirerande! Nu är jag så säker på att det är det här jag vill! Att se hur bra hon mådde, hur bra hon såg ut att må... Ah, nä... Mållös! Så otroligt pepp på att göra denna op så man kan slippa gå och ha ont ^^

Lång resa imorgon, S-vall here we go!

Man kan inte gå omkring och vara rädd för framtiden. Den kommer! Vare sig du vill eller ej. Då är bara frågan om du ska vinna dina kamper som du fruktar, eller om du ska låta morgondagen bli ett försprång för framtiden, bara titta på medan livet och dess möjligheter flyger förbi. Vinna! Det är väl vad alla människor vill? Iaf sina egna kamper?

Varje dag är ett test! Alla ser väl olika på vad dagarna bjuder på, ny utmaning, ny gåva, nytt helvette, ny välsignelse eller ett mirakel?! XD

Min livssituation just nu gör så jag ser på det hela som en tävling! Om jag klarat av dagen på ett bra sätt, så jag vann(?) så belönar jag mig själv (på störda sätt!) då är ju frågan vem/vilka är mina motståndare?

Jag: "den fete"

Motståndare:
Coca cola
Cigaretter
Skrika åt folk som jag blir arg på
Tålamod
Coca cola ^^

Mina måsten

Mina negativa tankar

Min feta kropp

Coca cola xD

Sötsaker i övrigt, mest bakelser tror jag :P

Ja well, jag kan rabbla upp hur mycket som helst ^^

Jag märker väldigt ofta att när jag tvivlar på mig själv så hör jag en röst som säger till mig själv "Det är bara för att du är fet!" Jag orkar fan inte ha det emot mig längre! Jag ska bli smal, eller jag skiter i själva "snygg-smalheten", jag vill bara känna att man ska orka göra allt man vill göra. Jag sitter verkligen som i ett fängelse i min egna kropp... Det är fan en ganska svår känsla att beskriva, kommer inte på ett annat sätt. Mina jobb är också mitt fängelse!

Jag är för stor för att komma igång och träna, min kropp skulle bryta ihop. Det enda jag klarar av nu är typ att gå eller simma, ah och cyckla. Då är ju frågan, hur roligt är det? Ja det kanske inte är det roligaste du vet Blarfie, men samtidigt så skulle din kropp inte klara av ett kickboxningspass, dina knän skulle gå av.

Så då kan vi ju kika på hur mycket tid jag har att lägga till träning...

Vanlig vardag

Jag kan inte gå upp tidigare på morgonen för att träna, det går inte. Ni som vet hur mycket och hur tungt jag sover vet att det inte är speciellt lätt att väcka mig xD Om jag går ner lite i vikt först och därav blir piggare (hoppas) så kan man kanske börja gå upp någon timme tidigare än vad jag gör nu.

Står i butiken mellan 11-17 på dagarna

Efter jag stängt där är det bara att byta om..

17:30 ska jag vara ombytt och klar för nästa taxipass borta på gärdet..

Får väl rast lite när man vill, men vill inte missa jobb, provisionsbaserad lön ^^..

Om det är lugnt på jobbet så slutar jag runt 00:15..

Tvätta bilen, hemma mellan 00:30-01:00 på ett ungefär..

Då är det vardag, ska vi snacka helger kan man räkna med att jag kör taxi till kl är minst 3 på natten ^^

Just nu vet jag inte riktigt vad som händer med mitt liv, jag måste fan hitta min väg igenom detta!

Bara fortsätta kämpa tills man har båda fötterna på jorden igen! :)

("Mein kampf" = "Min kamp" på tyska, jag är halvtysk.)