Varför kan man inte bara sluta? Sluta med sådant som man egentligen borde klara sig utan. Man vet att man kan klara sig utan, men ändå fortsätter man... Det han handla om vad som helst! En drog, en obesvarad kärlek, ett beteende...

Man fortsätter att lägga energi på något eller någon som ändå aldrig kommer ge dig den energin tillbaka...

I mitt fall så är det att lägga energi på människor som aldrig kan... Eller vänta KAN återgälda den kan dom, det är en fråga om dom vill ^^ Människor som man lägger energi på som är för egocentriska för att ge energi till någon annan... Har även andra beteenden som jag borde sluta med ofc!

Spela på människor känslor... För egen vinning? Eller (nu kommer det, naiva jaget) är det bara att man är förvirrad?

Mitt "ego" och mitt "jag" krigar i mitt huvud... Men jag kan inte känna vem som har rätt, vem som kommer få säga "Vad var det jag sa?!" ... Det lutar åt det negativa, och vilken är då den negativa? Eller ska jag säga den realistiska? Vem kan tycka om en sån som jag? Ibland känns det som att det är mitt hjärta och min hjärna som brottas... Det kanske är därför folk säger "Lyssna med hjärtat"! Fan shit, jag känner det! När man känner med hjärtat, hela den sidan av en tar över och agerar åt en!

Varför tar man inte den energin och lägger på någonting annat, någonting viktigt kanske?! ^^ När man fallit är det bara att resa sig upp igen. Det som inte får dig att dö gör dig bara starkare. Visst är jag stark, men hur mycket ska man orka bära? Hur länge till, och hur mycket mer? Visst ska man inte jämföra sig med andra, men det är lätt när man tycker synd om sig själv! xD

Kan inte bara hjärtat lyssna på hjärnan någon j*vla gång... Det kommer aldrig gå, det är därför vi människor alltid kommer göra idiotiska saker.

F*n i helvette vad jag saknar min familj och mina vänner hemma i Sthlm... Grop i magen, ångesten är verkligen ett mörker. Medan positiv energi som tex. kärlek är ljus energi... Undra varför mörkret är "mörkt" xD Fattar ngn vad jag menar? Haha! Jag undrar även om varför negativa känslor är negativa, (Nu kan man ju bara vara allmänt negativ, men jag syftar på känslor som är negativa) varför man kan känna ångest och inte känna varför eller vad det är över... Bara vara i allmänt mörker? Jag har aldrig kännt så förr. Ett tungt hjärta... Är det för saknaden av mina kära?! Visst har jag kära här i Sundsvall också, men det tar lång tid att bygga upp ett sådant band... Nä, jag måste nog fan sluta skriva, för jag börjar gräva upp ett ämne som jag inte alls vill börja gräva djupare i nu, då kommer det brista...

När jag hittar en förvirrad själ, ser jag det som min uppgift att leda dem rätt, visa vägen.. Men just nu känner jag att jag inte själv vet vart jag är påväg... Vart är mina guider? När är jag redo? Hur mycket djupare ska jag behöva sjunka för att få deras hjälp? Eller är det bara att jag är blind? Jag är på vägen, men jag vill inte se, jag går omvägar, runt, runt... Jag har seriöst tappat bort mig...

Är jag som en f*cking emo nu? xD Sitter och skriver om mina mörka tankar xD Jag har aldrig vart såhär, så jag vet inte alls hur andra känner om sina mörka sidor... Var inte förrän jag pratade riktigt med en polare som jag förstod hur (okej, nu ljög jag, förstod honom gjodre jag inte) mörka tankar en människa kan ha... Varför blir det så? Vad hände?